Det var inte jag, det var Malcolm

Äldste sonen tappade marmeladmackan på golvet, självklart med marmeladsidan nedåt. Istället för att bli irriterad och svära, så bara stirrade han på mig och rabblade med en låg och entonig stämma. "Malcolm sa att jag skulle göra så, vicka på handen så, då gjorde jag så, då sa Malcolm, då får du en katt, får jag en katt nu mamma". Lysande kommentar! Flera timmar senare kom sonen fram till mig och fortsatte med samma entoniga stämma som tidigare. "Malcolm har lurat mig, han sa att jag skulle få en katt men jag fick ingen katt, när kommer min katt mamma". Hade aldrig hört talas om den där Malcolm tidigare, men han presenterades som en osynlig låtsaskompis. Malcolm har kikat förbi och skojat lite ibland. Sexåringen har funderat över Malcolm i några veckor nu. Hade brorsan Malcolm som låtsaskompis när han var liten också? Hur ser Malcolm ut? Hur ser katten ut?

Jag låg och gosade med sexåringen på soffan, när han helt plötsligt klämde mig på brösten. "Men hallå, man kan ju inte bara klämma tjejer på tuttarna hur som helst väl!?" frågade jag. Sexåringen bara stirrade mig djupt i ögonen och svarade med entonig stämma "Det var inte jag, det var Malcolm".