Den gnagande känslan

En gnagande känsla av att något känns fel. Som att man glömt strykjärnet på, glömt att låsa ytterdörren, glömt plånboken på ICA. Helt enkelt att man missat något elementärt. Hur kunde det komma sig att den vita tapetvåden till vänster om fototapeten var så ful? Så toapappersgrå? Alla tapeter i lådan var vita. Alla hette Qvintus. Både maken och jag hade kollat. Alla tapeter var vita Qvintustapeter. Samma vita Qvintus som överallt annars i huset. Men ändå!? Den gnagande känslan fick mig att avsluta tapetseringen ett tag.

När jag fortsatte tapetsera igår kväll var den gnagande känslan kvar. Jag jämförde och jämförde, men kunde ändå inte fatta hur den ena Qvintus kunde vara så ful. Alla påbörjade tapetrullar lades i karantän och jag öppnade en sprillans ny. Den nya fick blyertskryss innerst, så att jag skulle veta med säkerhet vilken jag använt. De vita tapetvåderna till höger om fototapeten sattes upp. Vita, inte toapappersgrå. Och då klickade det till i hjärncellen! Den fula Qvintus var för tusan ingen Qvintus! Vi satte en enda vägg med annan fulare och billigare tapet. En vägg som ändå skulle målas klargrön. Det var såklart en restbit från den tapeten! Toapapperstapeten revs ned omedelbart, så att den inte skulle få för sig att härda fast i väggen. Vem vet vad tapeter kan pyssla med nattetid. Nu har jag lärt mig vad spaltbar betyder.