Som jag har letat! De försvunna teaterbiljetterna är och förblir försvunna. Det känns som om jag letat i alla skåp, lådor, askar, väskor och högar. Under och bakom alla möjliga möbler. Under tvättmaskinen. Bakom byrålådorna, inuti själva byrån.
Förra veckan ringde jag faktiskt en sierska om biljetterna. Hon sa att de inte var kastade, men att jag letat bland fel material. Jag skulle leta bland tyg, inte bland papper. Synd att jag inte frågade henne VEM som lagt biljetterna där de var. Jag vill hemskt gärna vara oskyldig!
Till slut ringde vi biljettförsäljaren och frågade om problemet gick att lösa ändå. Det verkade inte vara första gången folk klantar bort biljetter. Vi fick hämta ut ett papper med underskrift på, som biljettsubstitut. Om någon hade dykt upp med originalbiljetterna (stulna eller upphittade) så hade de rätt till platserna. När dörrarna stängts och lamporna i salongen släckts kunde vi äntligen pusta ut.
Maken är sjukt road. Han påstår att det är bara blondiner som ringer till en sierska istället för till biljettförsäljaren. Han tror att OM jag någonsin hittar biljetterna, så kommer jag att plantera dem bland tyg i hans garderob. Då blir allting hans fel och sierskan hade rätt. Inte visste jag att även han var synsk ;-)
Haha, rolig reaktion från maken. Tur att ni kunde gå i alla fall!
SvaraRaderaÄr verkligen jätteglad över att vi kunde gå! Makens konspirationsteorier är inte så tokiga ;-)
SvaraRadera