I tiotusen år, give or take några dagar, har maken varit bortrest den här gången. Han hinner bara vara hemma i en vecka innan han drar iväg i fjortontusen år. Det spelar ingen roll att jag har snälla och hjälpsamma söner, för det är ändå SÅ segt att vara ensamstående förälder i flera veckor. Kaffekoppen känns extremt halvtom vissa mornar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar